Ojojoj, vad jag har fixat och donat här idag och nu börjar det ju likna nåt.

Nu ska jag faktiskt sova, om det går. Sådana här kvällar är ju lite jobbiga, man börjar fundera så mycket när man inte har något annat för sig (eller jag gör det iaf). För det första så funderar jag över vad jag ska ta vägen med mitt liv nu när jag faktiskt börjar bli vuxen och jag får ångest över att jag går sista året på gymnasiet nu. Vad ska hända sen?!
Man måste ju ta massa ansvar och veta vad man vill göra osv. Jag tror inte jag är redo för det, men jag hoppas att det kommer som en magisk smäll på käften eller nåt när man tar studenten så att man blir mogen och vet exakt vad man vill och ska här i livet. Man kan ju alltid hoppas.
Sen funderar jag endel på annat jobbigt, som dig. Jag vet inte var jag har honom och jag vet inte vad som ska hända. Ska jag gå och vänta? Är det det han gör? Eller gör han sitt bästa för att glömma mig nu?
Sanningen är iaf att jag skulle för enkelhetens skull vilja glömma, men när jag tänker den tanken blir jag otroligt rädd och ledsen, för jag vill inte glömma. Verkligen inte! Det som skrämmer mig mest är att vi kanske aldrig mer kommer ses.

Sånt jobbigt tänker jag på, det kanske låter lite för världen men det är jobbigt för min lilla kropp.
Den som lever får se. Godnatt nu.

---