Jag blir helt ställd, jag blir galen, jag vet inte var jag ska ta vägen.
Du mår dåligt över det här en dag?! Jag har mått dåligt av det här sedan vi lämnade varandra, jag vet inte vad jag ska göra av mina känslor men det känns som att jag vill kasta en fin jävla vas i marken. Det skulle ju inte hjälpa, jag vet. Det skulle ju inte få dig att vara här med mig, men ändå. Det går inte en dag utan att jag känner att jag vill börja gråta, gömma mig någonstans och gå i ide tills du hämtar mig. Men dethär skriver jag inte för att någon ska tycka synd om mig, absolut inte. Jag vill bara få ut vad jag känner eftersom att du inte vill prata med mig.
Du blir konstig och taskig på nåt sätt och det känns som om du vill stöta bort mig, eller bara ha en anledning att bråka med mig. Det är synd om det är ditt sätt att få utlopp för dina känslor men jag hoppas för din skull att det hjälper dig, för för mig blir det bara sämre.
Det var trots allt du som ville ha det så här.

Du säger att du är rädd att vi ska såras mer om det hade fått hålla på en längre tid, men jag känner att man borde chansa. Det kanske hade fungerat i 1 vecka, 1 månad, 1 år, kanske tillochmed mer. Men chansar vi inte så får vi aldrig veta, och jag vill inte leva utan att veta. Och även om det inte hade fungerat efter ett tag så hade vi ändå haft den tiden, vår tid, som troligen hade varit underbar..

Det är så jag ser det.